Det här inlägget skrev jag direkt efter tandläkarbesöket i torsdags, men visste inte riktigt om jag ville lägga ut det... Men nu har jag bestämt mig för att göra det.


Fyyy faaan alltså! Vilken hemsk morgon!!
Hade återbesök hos tandläkaren för att laga två hål... Jag har aldrig haft någon tandläkarskräck, men vet sen tidigare att just laga hål inte är någon hit.
Men att det var så här illa!?
Bedövningsspruta - inte skönt men eftersom jag inte är spruträdd så var det lugnt.
Borrning - ingen fara alls.
Lagning - panik!

Alltså jag fick panikattack på riktigt! Eftersom jag fått det en gång förut när jag blev instängd i ett tåg som det blivit fel på mellan Norrköping-sthlm (varpå vi satt instängda i ett kolsvart tåg utan information i tre timmar), och dessutom gått i KBT pga det så vet jag precis vad det var. Panik!

Paniken nu hos tandläkaren kom av att jag inte kunde stänga munnen. Kan tyckas fånigt men när man väl råkar ut för det så är inget realistiskt.

Allt kändes helt okej till en början och eftersom det är borrningen som de flesta verkar tycka är värst så tänkte jag att det här går ju hur bra som helst.
Men när de precis börjat med lagningen så råkade jag dra ihop käkarna lite för mycket varpå tandläkaren säger "Nej, du får absolut inte stänga munnen nu, vi måste hålla tänderna torra" då brast det direkt! Då kände jag oxå att de hade monterat dit något som kändes som ett skruvstäd på tanden och det gjorde saken än värre!
Så jag började störtgråta direkt och jag låg där med öppen mun och hulkade fram "jag får PANIK, jag får PANIK". Så de avbröt snabbt och jag kände mig helt snurrig, skakig och skräckslagen.
Men faktum var ju att tänderna måste lagas, och dessutom kändes det inte okej att avbryta, då hade jag ALDRIG gått dit igen! Så vi bestämde att de skulle fortsätta men jises vilken panik.
Jag låg under 30-45 minuter, skakandes, storgråtandes och svårt att andas under varje sekund som gick! Tandsköterskan höll min hand och försökte avleda genom att prata oavbrutet, de höjde radion så att den skulle avleda lite men icke! Jag minns knappt något så här i efterhand men jag vet att hela jag skakade som när man är genomfrusen.

Min hjärna sa att allt var lugnt, herregud jag VET ju att det inte är någon fara, men min kropp skrek PANIK och visade det genom skakning, gråt, kallsvett mm! I vanliga fall kan ju hjärnan styra över kroppen men det gick inte! Jag försökte tänka rationalistiskt(?) men kroppen lyssnade inte... :(

Men som tur är så har jag ju iaf gått i KBT för detta tidigare (instängdhet/av att inte ha kontroll) så nu i efterhand så känner jag mig ändå rätt lugn över det som hände. Jag kan till och med tycka att det var oförståligt att jag reagerade som jag gjorde...
Bara några timmar senare så tänkte jag att "herregud så märkligtt, varför fick jag panik över det lilla?"
Hade jag inte gått i KBT då för 5 år sedan så hade jag inte kunnat hantera paniken denna gång, nu vet jag att jag inte kommer dö på kuppen och jag kan som tur är släppa det någorlunda bara några timmar senare. Så var inte fallet med tågincidenten, då kunde jag varken åka tåg, sitta i bilköer eller göra något som jag inte hade koll på förens vi påbörjat KBT....

Summa sumarum: jävligt obehaglig morgon, men inget som kommer ge mig dagliga men...


Så här ser en rödgråten, chockad och försörd Sofie ut.